När jag igår skulle försöka somna kom sådana efterblickar från till exempel första gången jag blev inlagd, då de bara kasta ut mig, och jag fick värdens utbrott och visste inte alls vem jag var längre. Eller när återfallet kom och jag kom in i den mörkasate tiden, då jag inte visste vem jag var, jag stängde ifrån mig verkligheten och det som var kvar var bara en rädd ensam tjej.

Som sagt ska snart åka till turkey ;)
Men ska försöka äta en glass då som jag inte gjort på över ett år, men eftersom att socker har vart min största utmaningen, socker var det första tecknet, då allt började. Att jag nu ska försöka bryta mitt mönster för min fobi mot socker. Men ett mönster man haft så länge och blivit van vid, kan vara väldigt jobbigt och känsligt att bryta, och på detta sättet kan då ångesten komma fram, som sagt att äta en glass för mig är inte så enkelt som de flesta tycker,
de flesta tycker ju bara " mums vad gott, glass!"
Medans jag tycker " nej,nej jag kanske inte ska äta detta, vad händer kommer ångesten, kommer jag bli tjock nu"
Som sagt en ångest känsla för mig är att kroppen blir skakig, jag försvinner totalt, jag blir den där super rädda tjejen som inte förstår något, det är som att någon tar en kniv i hjärtat och sticker in och ut den. Någon som puttar ner mig från berget, när jag hela tiden försöker komma upp, Det är det berget jag nu försöker klättra upp, från början var jag högst upp, när jag fall längst ner av berget och jag hade inte ens orken att klättra upp eftersom fallet hade skadat mig så mycket, men efter en stund så försökte jag igen att klättra upp, men vägen är inte lätt, det finns motgångar, stenar som faller, skakningar i berget. Så en gång ramla jag ner igen och jag var så skadad igen, men nu har jag försökt igen, jag är inte uppe på berget, men jag försöker ..


/Amanda